RÄTTVIKSDRÄKTEN - HUR DEN BÄRS NU och LITE OM HUR DEN BARS FÖRR
 
K V I N N O D R Ä K T E N
 
Hängselsärk:
Bars förr närmast kroppen. Den syddes av mer eller mindre grovt linne - övre delen något finare.
 
Överdel:
Sys idag av linne, bomull eller poplin. Den är sydd i en kort, rak modell och är numera knäppt framtill. Knäppningen skyles av en "klaff". Klaffen KAN vara broderad på tre sidor med s.k. "0-söm" och kantad med en smal rättviksspets.
Kvalarna blå (vid allvar och bröllop vita) - förr vävda ca 2 cm breda krusband - nu bredare och sydda i vitt eller blått silke (även lila förekommer - tillhör "den gröna dräkten", sägs det). På 1920-talet tog man fram en "brudöverdel", där man broderade sömmen mellan ärmen och bålen med "O-söm" samt en eller flera rutor, 5 x 5 cm, ovanför sömmen, mitt på axeln.
Tidigare saknade överdelen knäppning. Då gjorde man ett lagom stort hål med sprund framtill, så att huvudet gick igenom. Detta hål + sprund fållades med en smal fåll.
Överdelen slutade förr strax under ärmspjället - nu är det betyd­ligt längre, vilket är betydligt mer praktiskt.
Tidigare fästes ärmarna ihop med en snodd som virades runt en knapp.
Snörvil:
Har funnits i ett otal olika material (alla exakt lika i formen). Tidigare var snörvilen höga (säkert nästan upp till ärmhålan) med smala hängselband och smala rygg.
Sedan gjorde man dem lägre - men fortfarande med smala hängslen och smal rygg.
Nu är hängslena minst dubbelt så breda, ryggen något bredare men höjden ungefär densamma.
Förr (och till viss del fortfarande) användes:
 
Blått:
Av vadmal eller kläde användes som nytt vid sorg och till kyrkan på hösten och våren före pingst - till vardags sedan de blivit slitna. Kantades med grönt band. Hängselband, hängsel- rosetter och smöjband röda.
Grönt:
Snörvil av sammet, sartin, siden, silke, kläde eller vadmal - det sistnämnda användes till vardags. Kant-, hängsel- och smöjband samt hängselrosetter röda.
 
Skinn:
Snörvil av svart garvat getskinn, liksom hängselband, -rosetter och smöjband. Användes som vintersnörvil. Användes snörvilet till kyrkan, avslutades hängselrosetterna med röda garntuppor.
Detta var det näst vanligaste snörvilet (efter det blå), om man går efter bouppteckningarna.
Kattuns:
Snörvilet var av blommig rödbottnad kattun och kantades med gula band. Hängsel- och smöjband röda och hängselrosetterna gula. Användes som söndagseftermiddagssnörvil - av barn även till kyrkan.
Möbeltygs-
Snörvil i olika färger (både enfärgade och flerfärgade). Grönt tyg kantat med rött och rött kantades med grönt band. Hängsel- och smöjband samt hängselrosetter, röda i båda fallen. Användes söndagar under sommarhalvåret - även kyrkplagg.
Satins-
Snörvil i en eller flera färger, finare än möbeltygssnörvilet. Användes i äldre tid som brudsnörvil - senare kyrkplagg under sommarhalvåret. Samma kantning och banduppsättning som kattunssnörvilet.
Silkes­-
Snörvilet - samma som för satinssnörvil
Idag säger man, att de röda snörvilen använts som brudsnörvil och endast bars av de gifta. Om detta gällde förr är okänt, men röda snörviler var vanliga i bouppteckningar - även efter ogifta pigor.
Allmänt:
Vardagssnörvilet hade oftast 4 - 5 par märlor och kyrksnörvilet 5 - 7 par.
Den, som skaffar dräkt för folkdansuppvisningar bör satsa på möbel­tygssnörvil + ev. vadmalssnörvil. Hemslöjdens linnedamast är dyr - men bra. Kattunet är svalt sommartid.
Kjolar
Har funnits i 7 olika färger: (i "vanlighetsordning") svart, skinn, blå (blågrå), grå, brun, grön och röd.
Blå vävenkjosl´n-
Av mörk- eller mellanblått ylle på linnevarp.Linningen ett ca 7 cm brett hemvävt ylleband (panamavävt) fodrat med hemvävt linne­ band och hopfäst (avigt) med hyskor och hakar. Vardagskjolen syddes med 3 våder + frambräda och kyrkkjolen med - + frambräda. Skulle den användas till kyrkan, passades (veckades) kjolen i ca 3 cm breda veck.(När kyrkkjolen "tjänat ut” som kyrk­kjol, användes den till vardags - oavsett antalet våder.)
Blå klädeskjosl`n
Med såväl varp som inslag av ylle - vävdes förr hemma - senare köptasvara. Förr en lyxvara - numera nästan den enda förekommande. Den linning, som används idag, kom fram i slutet av 1800-talet, i samband med symaskinens intåg.
Svart
kjol vävdes förr i gåsögon ("huskrus") och passades. Nu sys den av svart kläde. Användes nu, som förr, i sorg och under fastan.
Kassungen
skinnkjol av helvita, beredda getskinn och kantad nedtill med ett ca 3 cm brett grönt ylleband.
Användes som ny till kyrkan efter fastan - sedan som vardagskjol under vinterhalvåret samt som arbetskjol vid grövre sysslor även sommartid.
 
Grå
kjol, oftast av hemvävt tyg - helt bortlagd efter 1879. Troligen vardagskjol.
 
Brun
kjol av såväl köptas- som hemvävt tyg. Troligen en högtidskjol, som kom ur bruk före 1850.
 
Grön
Kjol oftast av köptastyg (bl.a. kläde och fris) men även vadmal. Kantades nedtill med rött band.
Kjolen kom ur bruk före 1870, men har nu åter tagits i bruk som högtidskjol jul-, påsk-, pingst-, midsommar- och nyårsdagen (även annandagarna). Kjolen användes även som brudkjol på enklare bröllop och allmänt av bröllopsgästerna.
Kjolen kan även användas vid storapersonliga högtider typ dop, konfirmation, m.m.
 
Röd
Kjol vanligast av kläde (men även här har vadmal förekommit). Denna kjol kom ur bruk före 1850-talet men har nu tagits upp igen. Den kjol, som nu används som "förebild" togs fram på 1920-talet av dåvarande Hemslöjdsföreståndarinnan. Tidigare var kjolen "scharlakansröd" och användes av såväl brud som bröllopsgäster (det fåtal som ägde en röd kjol). Idag används kjolen endast av bruden - eftersom inga andra äger en röd kjol!
 
Förkläden
Fanns förr i 6 olika färger (i "vanlighetsordning"): rött, svart, blått, brunt, grönt och vitt. På 1700-talet användes även gula förkläden av rask.
 
Rött
Av rött ylle på blå (eller oblekt) linnevarp, nedtill en ca 5 cm bård i vita, gula, gröna och mörkblå (svarta) ränder. I äldre tid var hela förklädet randigt - senare enfärgat med endast ovannämnda 5 cm breda bård. Linningen ett rött ylleband.
Användes till kyrkan vanliga söndagar (då inte dräktalmanackan föreskrev annat) samt vid gång "utombys".
 
Svart
Av köptastyg (t ex rask eller moaré), kantat nedtill med ett svart ylleband påsytt med en röd ylletråd mellan 2 gula (guld) ränder. Användes förr - liksom nu - vid sorg och under fastan. Vid stor sorg kunde man förr gå ett helt år med detta förkläde.
 
Blått
Linnevarp med ljusblått inslag. Randigt med 2 vita inslag var cm. Avslutades med en bård bestående av 4 randkomplex, varje innehållande 2 vita, 2 blå, 2 gula och 2 gröna inslag avdelade av ca 1 cm bottenfärg (Denna bård förekom på samtliga hemvävda för­kläden - oavsett färg.) Användes alltid till den bruna kjolen. (Enligt Gunnar Ekström inte så vanligt förekommande - i bouppteck­ningarna det 3:e vanligaste förklädet.)
 
 
Kattun
Tidigare i randigt mönster (brunt, blått och vitt), senare blom­migt på röd botten. De förra skoddes med tunt tyg de senare genom uppvikning av tyget (ju bredare fåll desto rikare ägare). Midjeband, rött ylleband.
Detta förkläde användes till de stora högtiderna (se grönkjoln). Förklädet överlevde den gröna kjolen och användes till klädes­kjolen, som ersatte grönkjoln som högtidskjol.
 
Brunt
Brunt ullgarn på linnevarp. Nedtill samma bård som de röda och blå örklädena. I midjan rött ylleband. Användes i fastan och vid halv sorg (inte begravnings-söndagen) och av äldre istället för övriga förkläden.
 
Grönt
Köpt helgrönt, helylle, rask, glansigt på ena sidan, fyrskäft, bottenväv. Skott med en ca 7 cm bred kattunsremsa (liksom övriga förkläden ovan). Prydd i nedre kanten och ca 10 cm uppefter sidorna med en köpt uddspets (lika det svarta förklädet). Midjeband ofta ett krusband.
Användes till kyrkan mellandagarna (1:a Advent, Kyndelsmässa, Marie Bebådelsedag, Mikaeli och Allhelgonadagen) samt av äldre kvinnor de största högtiderna istället för kattunsförklädet.
 
Vitt
Äldst är ett slätt omönstrat 2-skäftstyg, sherting, senare vitt tyg, mönstrat med vita blommor och bårder åt båda sidorna, eller tyll med spets runt omkring, eller tunt mönstrat gardintyg.
Det helvita användes förr till första nattvarden och fortsättnings­vis, så länge man var ung; återstående till bruddräkten.
 
Förklädesband:
Till de hemvävda förklädena (rött, blått & brunt) bars ett ca 3 m långt krusband (förr endast 3 cm brett) avslutat i båda ändrar med en boll med 5 röd/grön/vita fläckar. Detta band var ibland fastsatt på förklädet och ibland användes det löst till flera för­kläden. I dräktalmanackan står, att detta band endast användes till kyrkan.
Till kattunsförklädet användes ett rött ylleband – också ca 3 m långt - med tygtoppor i vardera änden. Bars löst eller fastsytt - alltefter råd och lägenhet.
De lösa förklädesbanden knöts på ett speciellt sätt.
 
Halskläden:
Av två slag: vitt och kattun.
 
Vita
Förr ett ca 70 x 70 cm tygstycke i linne- eller bomullsbatist eller salwet, som fållades med en smal fåll och vid påsättningen veks dia­gonalt. Bouppteckningarna nämner inget om broderier eller spetsar (om man bortser från 3 halskläden - 2 med "sömning" och 2 med "knyt­ning"). Användes förr till kyrkan och fästes då med 2 spännen; ett uppe i halsen och ett i astrasuns snibbar.
Det halsklädet vi syr idag, med broderier och spetsar, tillkom vid sekelskiftet och senare. Idag hör det vita halsklädet till högtids­dräkten.
 
Kattuns­
Halsklädet av rödbottnad kattun fanns förr av två slag; ett finare "äkta" och ett av s.k. "krapp"-kattun. Halsklädet av krappkattun användes till vardags och vid dåligt väder och det "grannare", när man ville vara lite finare. Även detta halskläde fästes efter gam­malt ihop på 2 ställen; dels med hyska och hake vid halsen och dels i snibbarna.
 
Söljor
Har funnits av flera typer; det mest vanliga idag är det runda med 3 - 7 hängande löv. Dessutom har ett runt spänne, utan löv, samt ett kronspänne, typ det som idag används i Hälsingland bl.a. använts. Materialet berodde på råd och lägenhet; bleck eller silver t ex.
 
Strumpor
Stickades förr med 2 ändar i vitt garn, antingen raka eller vidare vid anklarna - helt efter råd och lägenhet. De hölls uppe med strumpeband i olika utföranden (ofta äfsingar), som knöts ca 1 dm nedanför knät.
 
Vita
Strumpor användes av bruden samt till kyrkan i Fastan, Böndagarna, vid sorg och nattvardsgång.
Röda
Strumpor färgades röda, ofta med hälen och tån samt översta delen omknuten för att spara den dyra färgen. Baktill påsydda hällappar av grön vadmal.
Idag används oftast knästrumpor av ylle eller bomull.
 
Stubbsockor
D.v.s. strumpor utan "fårfot", användes förr varmare årstiden med eller utan skor.
 
Skor
Näverbottnade skor med sköldformig plös som går ända fram till tå­spetsen. Plösen mönstrad efter gammalt genom att becktrådar drogs genom lädret på baksidan. Förr hade damskon klacken mitt under hålfoten.
Nu används ofta vanliga snörskor med låg klack.
 
Huvudbonader:
 
Ogifta
Bar timp, slättimp, lönnhätta, sidenhätta och gråhätta.
 
Gifta
Bar hatt, knytningshatt, hilka, kråka, luva och hucklä.
 
Vid sorg
Bar förr både ogifta och gifta svepkläde (vid stor sorg) och gifta knytkläde.
 
Timpen
Dubbelvikt linnestycke, baktill hopsytt 2/3 och framtill försedd med bred "Rättviksspets". Nederkanten försedd med dragsko genom­dragen av ett brett köpt vitt timpband, så långt att det efter hop­dragningen kunde knytas i nacken till en ca 30 cm lång rosett med en lycka och två något längre tåtar - LYCKAN TILL HÖGER. Idag är det vanligast med rosett. Timpen användes allmänt, då man ville vara "lite finare".
 
 
Gråhättan
Var förr så stor, att den täckte hela huvudet och betydligt mjukare än den som användes senare. Den blev med tiden mindre och mindre De gamla hättorna var förr vävda och liknade till slut en strut. De gamla hättorna var förr vävda i gåsögon ("husväv"). Den användes till vardags och var förr ett plagg för den ogifta flickan.
DEN, SOM ANVÄNDER GRÅHÄTTAN TILLSAMMANS MED DET VITA HALSKLÄDET ELLER TILL KYRKAN, BEGÅR ETT STILBROTT!!!!!
 
Hatten
Tillverkades på samma sätt som timpen, men istället för att lämna översta 1/3 öppen, veckade/rynkade man ihop den och broderade över sömmen nedanför med blått, lila eller vitt (vid sorg) silkegarn. Ett år efter bröllopet tog man bort spetsen i framkanten och dolde den under hattens framkant, så att endast uddarna syntes framtill
 
Svepkläde
Kallas idag dok och användes förr endast av de närmast sörjande jordfästningsdagen - då fäst med nålar i nacken. Söndagen därpå rynkat i nacken och omknutet med ett löst band.
Det bestod av ett tunt vitt köpt linnetyg med invävd slät, tät bård, 70 x 90 cm, något stärkt. Det lades ovanpå hatten, jäms med främre kanten, varvid underknytningens små uddar skulle synas.
 
Knytkläde
Av tunt vitt köpt linne, kvadratiskt med eller utan bård. Veks i trekant och knöts under hakan ovanpå hatten. Användes av gifta mer avlägset sörjande begravningsdagen och av de närmast sörjande gifta ½ - 1 år efter tacksägelsen.
 
Huvudbonader används nu sällan eller aldrig.Intresserade kan läsa i Gunnar Ekströms "Sockendräkten i Rättvik".
 
Ytterplagg
3 st.: gröntröja, svarttröja/vadmalströja och skinntröja. Alla skurna på samma sätt.
 
Gröntröja
Förr av grön vadmal, fris eller kläde och alltid ofodrad - numera längre och fodrad.
Användes som sommarplagg, både till kyrkan och i vardagslag, när de blivit slitna. Till de största högtiderna vintertid användes en grön utanåtröja, vidare och kortare än den vanliga, som sattes utanpå skinntröjan, så att skinntröjans bräm syntes.
 
Vadmals
Tröjan, svart, användes till sorg, vid begravning samt allmänt från Mixmässa till Pingst, då ej skinntröjan användes.
­
Skinn­
Tröjan av fårskinn med ullen inåt. Avslutades runt halsen, livet och ärmarna med ett bräm, tafs, bestående av ett vackert vitt får­skinn med ullen utåt. Användes vid kyla.
 
Handbeklädnad:
 
Vita ullvantar
(grepvantar) - stickade med två ändar, upptill bred krage stickad i rött och vitt. Användes vid kyla.
Vita halvvantar
Lika grepvantarna med slutade vid fingrarna. Användes vid mindre kyla höst och vår.
 
Halvhandskar
Bars av den ogifta flickan från konfirmationen och fram till bröllopet. Köptes på marknaden. Kyrkplagg.
 
Brudhandskar
Köptes av brudgummen (oftast) att användas vid bröllopet samt i framtiden som kyrkplagg. Ingick i svepningen.
 
Väskan
Liduväskan var förr en arbetsväska och bars då hängande över högra axeln, vilande mot vänstra höften (eller som man hänt, tror vi). Den innehöll stickning eller annat handarbete.
Den bars alltså inte till kyrkan eller vid finare tillfällen.
Bar man inte väska, stoppade man sakerna i en "kjospåse", som var fastsydd i kjolen, alldeles innanför sprundet.
Liduväskan skall alltså aldrig bäras till den gröna kjolen!!!
 
Kompletteringstips
Snörviler
Undvik gröna, broderade sidensnörviler. Dessa är vackra men opraktiska och sidenet "äter upp sig". Hemslöjden har damast i olika kvaliteter, d v s möbeltyg.
Blått eller grönt vadmalssnörvil (blått mest vanligt). Kattunssnörvil av rödbottnad kattun.
 
Kjolar
En grön kjol att använda de stora helgerna - helst med "växtfärgad" frambräda. Till denna kjol skall kattunsförkläde användas.
Förr användes enligt sagesmännen denna kjol endast till kyrkan (gamla målningar säger annorlunda) och då endast -dagen samt annan­dagen. Numera har (och detta gäller speciellt Midsommar och jul) de största festligheterna förlagts till aftnarna, och nu används inte dräkten till kyrkan i samma utsträckning, utan mera vid de olika "profana" festligheterna. Därför anser många av oss, att man mycket väl kan använda den gröna kjolen både Midsommaraftonen och midsommardagen! Den, som inte har grön kjol, bör dessa dagar bära hatt/timp, vitt halskläde och kattunsförkläde.
 
Svart kjol bra att ha till hands för begrav­ningar. Sorgdräkten har kommit tillbaka och till den hör ett svart förkläde.
Rött förkläde är svårt att få tag i, om man inte väver själv. Förut­sätter, att man i övrigt har en dräkt av gammalt snitt.
 
Förkläden
Kattunsförklädet använder vi idag till den blå kjolen, om vi inte har grön kjol, vid de stora högtiderna.
 
Halskläden
Var och en bör ha såväl kattunshalskläde som vitt halskläde.
 
Huvudbonader
Timp för de ogifta. (Obs! Måste vara välstärkt.)
Hatt för de gifta och sambos (åtminstone de med barn).
Gråhätta används numera av både gifta och ogifta.
 
Ytterplagg
Den gröna mest vanlig. Vadmalströjan för de, som bär dräkt av "gammalt snitt". Skinntröjan är inte speciellt varm !
 
Denna information har tagits fram av Else-Marie Dyrsmeds, Rättviks Folkdanslag.